Kjell Östberg:

När vinden vände. Olof Palme 1969-1986, Leopard Förlag, 2009

När Björn Elmbrandt gav ut sin stora biografi över Olof Palme slogs man av den nästan tragiska beskrivningen av Palme, och då särskilt hans sista år. Med tanke på att Elmbrandt i stort var positiv till Palme förvånade detta. En misstanke var att detta berodde på att Palme blev mördad. Personer som dör unga, begår självmord eller avlider på ett tragiskt sätt får lättare sina liv tolkade utifrån det sätt de avslutas på.

    När nu Kjell Östberg publicerar den andra och avslutande delen i sin studie av Palme så bekräftas den tragiska bilden. Även om den bild som ges av Palme i den första delen inte är helt positiv så framstår de positiva egenskaperna som de som överväger. I denna, del två, är det snarast tvärtom. Palme beskrivs även av Östberg som arrogant, att han hade svårt för att ta kritik, omgav sig med ja-sägare samt var rejält utarbetad och uttröttad mot slutet av sitt liv. Den optimism som fanns när den unge partiledaren tog över ett land som sedan urminnes tider styrts av socialdemokrater förvandlades genom valförluster, politiska misstag i rask takt till bitterhet och cynism.

    I den första delen av biografin kom Palme in som en frisk fläkt i politiken. Han var mycket begåvad, världsvan sedan tidiga år, med en utmärkt social förmåga och därmed medföljande sociala nätverk. Hans idéer var dock, visar Östberg, inte häpnadsväckande långt åt vänster, snarast var det tvärtom. Så Palme var ingen nytänkare utan ställde upp på de idéer som socialdemokratin företrädde. Östbergs tes är dock att Palme hade en sällsynt förmåga att fånga upp tidens skiftande växlingar. I Vietnamfrågan t ex så kunde han få den intellektuella vänsterns stöd.

    Så när han stod där i talarstolen 1969 som nyvald partiledare var förväntningarna höga. Den första halvan av 1970-talet framstår också som framgångsrika. Vietnamkriget fortsatte och Palme kunde fortsätta att vinna poäng på detta. Genomgripande sociala reformer genomfördes i rasande takt utan att någon tycktes opponera.

    Men här började så småningom något gå snett. Valresultaten blev sämre och sämre. Stödet från de intellektuella försvann. Palme visade sig ha allt sämre hand med det politiska hantverket. Uppenbara felbedömningar skedde. Makten gick ur händerna på socialdemokraterna och när de så småningom kom tillbaka var förhållandena förändrade.

   Då 1982 var de möjligheter som avspänningen gett borta. Det nya kalla kriget rådde. Detta kom, genom främst ubåtarna, även att direkt nå Sverige. Palme fick nu acceptera vad som bara några år tidigare uppfattats som en reaktionär ekonomisk politik. Men Palme fann sig i detta likaväl som i något annat. Med sin lysande talekonst kunde han återigen få stöd.

    Men även hos Östberg så framstår de sista åren som en tragedi. Palme är tröttkörd. Han uppvisar alla de dåliga egenskaper som motståndarna, för att inte säga Palmehatarna, anklagade honom för. Inte ens inför sina egna tål han kritik. I sådana lägen far han ut i långa, svavelosande, monologer. Han blir, i Östbergs beskrivning, en klassisk maktmänniska med dennes lika klassiska problem. Så om Palme framstår som en cynisk maktpolitiker med en mängd dåliga personliga egenskaper, kantad av ”affärer” och politiska misstag så beskrivs i drygt 400 s vandringen mot det slut som förefaller helt följdriktigt. Det politiska innehållet betyder ingenting, makten allt. Kvar för eftervärlden står de lysande talen, som egentligen inte betydde något.

    Har man själv upplevt Palmeåren tycker man att något saknas i Östbergs studie. Den totala dominans som Palme hade i medierna och den stolthet han väckte, även bland meningsmotståndare, för sin internationella roll, behandlas ganska begränsat. Redan i samtiden uppfattade man ju Palme som mindre lyckosam i inrikespolitiken än internationellt. Östbergs styrka ligger främst i beskrivningen av inrikespolitiken. Jag antar att strukturen på boken beror på att det här finns goda studier om Palme och medierna, respektive Palme och utrikespolitiken från Gunnela Björk och Ann-Marie Ekengren, inom samma forskningsprojekt som Östbergs biografi. Men det är ju antagligen där som kärnan i en Palmebiografi borde ligga.

    Den alternativa bild som antyds hos Östberg, att Palme hade kunnat ta stöd av vänstervågen och de intellektuella för att fortsätta det tidiga 1970-talets politik, är nog snarast en from förhoppning eller dröm. Som Östberg kommer in på mot slutet av boken så hade Palme antagligen accepterat även de förändringar som skedde under 1990-talet med EU-medlemskap och privatiseringar.

Sten Ottosson